Tävlingsmänniskan

Jag har lärt mig att slåss för det jag vill ha och att vara stolt över det jag åstadkommit.
Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna! När det går bra tjoar och tjimmar jag (Whoohooooooo!) och när det går dåligt säger jag jävla skit högt och tydligt.
Men det får man visst inte lov att visa för då är det någon som, bakom ryggen så klart..., har åsikter om detta. Då är man skrytsam, dryg och kanske rent utav pinsam? Alla dessa missunsamma människor gör mig så trött att jag skulle kunna tänka mig att sluta här och nu!

Jag ÄR stolt över mina framgångar som hunduppfödare och utställare. Och jag tänker inte sluta varken nu eller inom en snar framtid för jag är så bra på det jag gör och om det retar livet ur någon annan får det vara deras bekymmer...

Så det så!

Valptider = Skitsnack

Nu är det valptider i Basenjikretsar och många sitter hemma och förfasar sig över vilka kombinationer som ska göras.

-"Hur kan dom använda den hunden som har så mycket vitt?"
-"Hur kan dom använda den hunden som inte är champion?"
-"Hur kan dom använda den hunden som redan har så många valpar?"
-"Hur kan dom använda den hunden som är så ung?"
-"Hur kan dom använda den hunden som inte är höftledsröntgad?"

Ja, alla dessa synpunkter (plus några till) har jag hört just den här hösten. Och ja, kanske är det frågor som ska ställas, men ställ dom då till hundägaren i fråga så spekulationerna kan ta slut!

ALLA uppfödare, nya som gamla, har en tanke med sin avel. Man har ett särskilt mål man vill uppnå, en hägring där runt hörnet som man tror sig närma, man vill förändra och man vill förbättra.

Jag vet att mina inlägg ibland har väckt ont blod, men mitt syfte är inte att göra någon upprörd. Jag vill att vi alla ska vara öppna och raka mot varandra. Våga diskutera saker som är "känsliga", ställ frågorna ni alltid undrat över. Snacka inte skit bakom ryggen på varandra, snacka MED varandra istället. Vi har en alldeles fantastisk hundras som vi vill värna om. Vi tycker olika om hundarnas utseende, vi önskar olika egenskaper och vi har kanske olika mål, men vi älskar alla BASENJI!

Och förresten måste jag tillägga att alla dessa frågor ovan om varför man använder just den eller den hunden i avel nästan alltid grundar sig på hundarnas utseende. Vad hände med temperament då? är det inte så viktigt? Bara en tanke...

Och alla ni som ska ha valpar i vinter - LYCKA TILL! Alla basenjivalpar är värda sin vikt i guld!!!

Snuskigt

På tal om att tvätta saker så vet vi ju alla att det är väldigt viktigt att tvätta händerna ordentligt efter ett toalettbesök.

Men har ni tänkt på att man redan torkat av sig det mesta på byxorna när man drar upp dom efteråt för att knäppa gylfen?

Ganska snuskigt faktiskt, men det är fredag idag och då rör det sig lite konstiga tankar i huvudet...
Trevlig helg på er alla!

 

Och du! Glöm inte dra upp gylfen!

Lypsyl - varför smälter det bara ibland?

Hur många gånger har man inte tvättat sina kläder och glömt att det låg ett Lypsyl i någon av fickorna? Ja, jag har då gjort det säkert tusen gånger och varenda gång är det intakt och man kan fortfarande använda det (om man inte är rädd för smaken av lite tvätt- eller sköljmedel så klart...)

Hur är det möjligt med tanke på att man tvättar kläderna, och Lypsylet, i en maskin som värmer upp vattnet till 40 eller 60 grader? Det borde ju smälta, eller? För om man har ett Lypsyl i jeansfickan så är det ofta mjukt och halvsmält när man ska använda det och mig veterligen uppstiger inte min kroppstemperatur till mer än 37 grader på en normal dag. Var ligger skillnaden och hur är det möjligt?

Hmmm, undrar om inte killarna på Mythbusters gjort det här testet? Får nog googla det innan jag tänker för mycket (igen)...

Har ni tänkt på...

Ibland funderar man alldeles för mycket på saker som är helt ovesäntliga och jag har helt klart hakat upp mig på en sak som gäller duschtvål och schampo som säljs i storpack.

I alla reklamblad man får hem i brevlådan står det om fantastiska erbjudande om jättestora flaskor som säljs till löjligt billiga priser. Och när man går in på en stormarknad så trillar nästan
gigantiska pallar med Dove, Palmolive, Head & Shoulders osv över en. Då undrar man ju hur sjuttsingen dom kan säljas så billigt för om jag köper en ekonomipack så lär det ju dröja tills jag handlar nästa gång. Då är jag en dålig kund...

Jag har kommit på varför! Titta på er stora flaska (där ni dessutom fått 20% gratis!), öppna korken och notera att hålet där vätskan ska komma ut är dubbelt så stort som på en vanlig flaska. Alltså får jag ut dubbelt så mycket duschtvål eller schampo i handflatan och slösar enorma mängder varje gång. Inte så värst ekonomiskt längre va?! Men då är jag en bra kund, och lurad kund...

Ja, om ni undrade varför jag ofta är så tankspridd vet ni nu varför. Jag löser världsproblem J

Silly Season

Har ni hört talas om uttrycket "Silly Season"?
Wikipedia beskriver det så här: Silly season (sv: Löjlig årstid), är en benämning på sommarsäsongen då medierna har nyhetstorka och publicerar fantasi- och skandalhistorier.

Mmmm, så skulle man kunna beskriva den här årstiden i min lilla hundras basenji också. Som de flesta av er vet föds våra valpar i stort sett samtidigt då tikarna ofta bara löper en gång om året och alla mer eller mindre samtidigt (augusti-oktober). Nu är det fritt fram för spekulationer om vem som ska para vad med vem och ryktena florerar fritt.

Det finns en del som sitter på SKK Hunddata och kollar vilka hundar som hälsotestats för då är det ju nästan säkert att den ska användas i avel. (Ja, man testar väl inte sina hundar om dom inte ska ha valpar...?). Man skriver ut stort och brett om sina fantastiska kombinationer som är mycket bättre än alla andras på alla möjliga ställen, hemsidor, Facebook, maillistor o.s.v. Och det är väl klart att man ska annonsera om sina valpar och alla uppfödare tycker ju att den kombinationen man själv gör är alldeles makalös, annars hade man ju kunnat låta bli.

Och det är väl naturligt att vara nyfiken på vad andra uppfödare ska hitta på. Personligen så är jag vansinnigt nyfiken för tänk om det föds en valp därute någonstans som kan vara till nytta för mina avelsplaner i framtiden? Jag tittar också runt på hemsidor för att snoka efter vem som gör vad. Skyldig! Jag erkänner J

Meeeeen, och här kommer anledningen till att jag benämner det Silly Season, varför ska man tvunget snacka skit om vad andra uppfödare väljer att göra? Om man nu inte tycker att en eventuellt kommande valpkull skulle vara något som tilltalar en varför ska man då snacka skit? Det är väl bara att titta vidare efter något annat? Och om INGEN valpkull skulle vara intressant, ja då får man väl själv föda upp en valpkull som är något att ha!

Det tar ju inte riktigt slut vid att man i allmänhet snackar skit för att man inte själv är intresserad, man snackar dessutom skit inför blivande valpköpare så att dom också tappar intresset och ser sig om hos någon annan. Man pratar om att olika föräldrardjur har diverse temperamentsproblem, dåliga färger, har inte vunnit tillräckligt mycket i utställningsringen o.s.v. Och så har man sålt en av sina egna valpar istället...

Jag har fått skit för att jag skrivit detta tidigare, men jag kan ta det för jag vet att det är sant. Jag har drabbats av det, likaväl som de flesta andra uppfödare av rasen. Troligen beror det just på det faktum att alla valpar föds samtidigt och konkurrensen om valpköparna är stenhård. Alla vill ju ha det bästa hemmet till just sina valpar. Men det hade varit mycket finare om man hade kunnat vara ärliga och samarbetat istället.

Nu ska inte jag ha några egna valpar i år, men jag avslutar med en gullig valpbild så ni alla kan sukta efter de mest perfekta valparna som någonsin kommer att födas. För hundarna från min uppfödning - Kenjaali - är helt klart det bästa som erbjuds, allt annat är skit J

Hundutställningar - för vem?

I mitt hem finns det fyra hundar, fyra basenjis som är en stor del av mitt liv och de är mina familjemedlemmar. Utöver att de förgyller min vardag åker vi en hel del på utställningar och tävlar, oftast med framgång men även en del motgångar och besvikelser kan det bli. Jag tycker inte om mina hundar mindre för det och jag är nästan säker på att alla som håller på med den här "sporten" resonerar likadant. I alla fall i Sverige för här är våra hundar en del av familjen och inget man öser ut i en hundgård när dom inte duger. Tror jag...

Om man ger sig in i utställningsvärlden med sin hund kan det verkligen bli en chock om man inte är riktigt förberedd. Det är som en helt egen värld med olika nivåer på människor. Vi har eliten/adeln/högdjuren (kalla dom vad ni vill) och de skulle inte ens bevärdiga dig med en blick om du inte har vunnit minst tre gruppfinaler. Det finns de som inte riktigt nått dit till deras status, men som skulle göra allt för att frottera sig med eliten - "wannabees" - och dom är många! Varför kan jag inte riktigt förstå för vem vill umgås med högdragna människor som inte ens kan le mot sina motståndare?! Det finns en hel uppsjö av nybörjare inom sporten som kanske kommer en gång, får en armbåge i sidan av ett högdjur och sedan aldrig mer vågar komma tillbaka. Och där emellan finns de vanliga utställarna som kommer för att umgås med sina nära och kära, tävlar, glädjs åt framgång eller deppar en liten stund över motgångar och sedan planerar nästa tillfälle att umgås och ha kul. Både med vänner och den egna hunden.

Det är inte så svårt att förstå att många undviker de här tillställningarna, provar en gång och sedan aldrig mer. Det har diskuterats flitigt, bl.a. på Facebook, om klädsel (kavaj eller inte kavaj), men det kan omöjligt vara den enda anledningen till att man vinner. Men det är inte längre ok att vara nybörjare i den här världen. Man kan inte komma in i en utställningsring med kopplet i fel hand för genast har man förlorat en placering. Jisses, tänk om man råkar springa på fel håll i ringen?, då skrattar alla åt en och man är hjälplöst sist i placeringsordningen. Man måste vara en fullfjädrad handler om man ska ha i toppen att göra och alla är väl nybörjare någon gång?

Som uppfödare tycker jag det är svårt att sporra mina valpköpare att ställa ut sina hundar, att de själv ska testa för att se om det är något de vill fortsätta med. För visst är vi väl alla tävlingsmänniskor runt ringen, annars skulle vi ju inte pyssla med det här. Det är ju ändå en tävling!, men vi borde kanske vara bättre på att ta hand om våra nykomlingar...

En sak är dock väldigt positiv i hundvärlden och det är att ingen höjer på ögonbrynen om det kommer två tjejer eller två killar med en hund. Det är helt klart accepterat att vara homosexuell och ingen funderar särskilt mycket på om du har en manlig eller kvinnlig partner. Alltid något!

Men utställningsvärlden är i mångt och mycket en klubb för inbördes beundran där det alltid är samma människor som syns i Hundsport (inte alltid för att de stod högst upp på högsta podiet, de kom med om dom blivit trea också). Och jag är ganska mätt på denna världen för även om jag tillhör mittskaran som är där för att ha kul så tröttnar man till sist på all politik och människor som uppför sig som om dom är förmer än andra. Vem är den här sporten egentligen till för? Till att börja med var det ett sätt att utvärdera sitt avelsarbete, men idag känns det mer som att man är där för att framhäva sig själv som person inte den vackra hunden man har i snöret.

Som vanligt, jag syftar inte på någon specifik person och verkligen inte på någon person som jag känner för jag umgås och pratar inte med sådant ytligt folk!

Nu är det drygt ett år sedan jag skrev i min blogg. Livet går på halvfart av olika skäl och jag måste rycka upp mig lite (eller ganska mycket faktiskt)! En början kan ju vara att utnyttja den här bloggen till att skriva av mig...

Ett annat skäl till att jag inte skrivit här är för att jag ibland har ganska starka åsikter om saker och ting och det har inte riktigt varit på sin plats att uttrycka det samtidigt som jag varit ansiktet utåt i form av styrelsemedlem i en förening. Det är ett tag sedan jag avsa mig den posten så nu är det fritt fram att härja igen :-)

En del ömma tår har jag lyckats trampa på genom mina tidigare inlägg, men jag är inte känd för att vara en blyg person så dra in tårna om ni är rädda om dom. Eller låt bli att läsa...

Vi hörs snart igen!

Personligt

Jag läste härom dagen ett par väl skrivna ord som lät så här...

"Djuren avspeglar sin omgivning. Deras ansikten blir intilligenta eller dumma alltefter deras ägare. En hund blir snäll eller elak, ärlig eller slug, intelligent eller dum inte bara därför att den lär av sin herre, utan som resultat av vad dess herre är".

Alltså ska jag blogga lite om ämnet "sådan husse, sådan hund" och hur väl det passar in på mig och mina hundar. En liten passus bara, när jag skriver att någon av mina hundar är si eller gentemot andra hundar motsvarar det så klart mitt bemötande av andra människor.

Vi tar det i åldersordning...

Jaffa - Lugn, säker, håller sig lite i bakgrunden, men har full koll på vad som händer. Ser allt och hör allt, men begrundar saker, tänker efter, tappar mycket sällan humöret. När det brister finns det alltid en anledning och då är det allvar och ingen ger sig in i den fighten! En medlare som hjälper och stöttar andra i nöd. Håller sig väl med alla och är alltid tillmötesgående. En vän i alla väder som man gärna bytar förtroligheter med. Tycker om närhet, kramas gärna, men bara när det uppfyller hennes behov. Lat, gillar att sola och mumlar högt när hon sover :-).
Jaffas smeknamn är Fluffy, för att hon är så mjuk och go'.


Kenya - Vacker, stolt, självsäker, rak på sak, ärlig, en naturlig ledare. Lyckas utan vidare få vem som helst att göra vad som helst för henne. Berättar högljutt vad som är ok och vad som inte är ok och om man inte litar på hennes ord så kan det kvitta. Har alltid rätt och ger sig aldrig! Gillar att umgås med killar, tjejer får jobba hårt för att få förtroende. Älskar närhet, vill hela tiden ha uppmärksamhet och vara i centrum, men behöver inte jobba för att vara där, det bara blir så...
Kenyas smeknamn är Sheriffen, för att hennes ord är lag!


Kevin - Avvaktande, misstänksam, men om man kommer honom inpå livet är han världens bästa kompis. Brusar ibland upp för småsaker, men när han funderat lite så går det snabbt över igen. Håller gärna lite distans till omvärlden, men omfamnar alla som är snälla mot honom. Trots en liten trumpen framtoning är det alltid han som sätter sig i hjärtat på både två- och fyrbenta. Det är alltid han som blir uppsökt och efterfrågad, älskad och svärmad för. Mycket barnkär, gosar och leker vilt med alla småttingar.
Kevins smeknamn är Bobo, för att han innerst inne är världens mjukis :-)


Leyah - Clownen som alltid har ett leende på läpparna. Blir lätt uttråkad och ska hitta på hyss. En retsticka som gärna kör lite fula knep för att få igång sin omgivning. Full av upptåg och hennes nära och kära vet inte om dom ska bli irriterade på henne eller bara skratta. Sticker näsan i allt, även det som hon inte har med att göra. Känner alla, är vän med alla, pratar med alla och kan hitta på vad som helst. Söt som socker :-)
Leyahs smeknamn är Lollipop, för att det låter lika roligt som hennes personlighet är sprudlande.


Det här var en beskrivning av mina fyra hundar och alltså en beskrivning även av mig. Vilken av de ovanstående personligheterna du känner mig som beror på i vilken situation du känner mig, familj, vän, jobb, hunderiet eller kanske på annat sätt. Tänk på att mitt stjärntecken är våg så jag har all rätt i världen att ändra mig...

Nya hem - Nya familjer - Lycka!

Ibland uppstår det situationer då hundar av olika skäl behöver nya hem. Det kan vara familjesituationer, tidsbrist, allergi och gud vet vad. Men en anledning finns det alltid (även om den ibland kan vara riktigt kass).

I våras fick jag information om att Kevins dotter Sally akut behövde ett nytt hem för att familjen fått utökning med barnbarn. Sally är en 5-årig basenjitik som aldrig umgåtts med barn i hela sitt liv, men man valde att ta det säkra före det osäkra - placera om henne trots att det kanske inte alls skulle vara något problem.

En av mina valpköpare, Verros matte, hade haft funderingar ett längre tag om att skaffa en hund till och kunde då tänka sig att ta hand om en äldre hund, gärna en basenjitik. Sally mötte Verro, tycke uppstod och nu bor kusinerna tillsammans och stortrivs. Sally har fått en man att hunsa runt och Verro har fått en tjej som håller hans tonårsfasoner i schack. Lycka!

Tilläggas bör att Sally nu träffat barn i alla möjliga åldrar utan några som helst bekymmer...

Verro och Sally

En utav mina andra valpköpare, Mojos husse och matte, har engagerat sig hårt i ett sorgligt ärende där ett flertal basenjis blivit omhändertagna av myndigheterna i kommunen där de bor. De har hjälpt till att hitta hem till samtliga hundar (om än tillfälligt för någon utav dem, men de lever och mår bra!). När så en av tikarna inte riktigt kunde anpassa sig öppnade de upp sitt hem för lilla Nubi och efter att ha bott en knapp vecka i sin nya familj har den här lilla tjejen blommat upp, funnit en själsfrände i Mojo och sover i sängen på mattes arm. Lycka!

Nubi och Mojo

Kontentan av det här inlägget? Många saker...

- Tänk alltid efter före när du skaffar hund!!! Det är en familjemedlem som ska delta i alla era familjeaktiviteter under många, många år. Är du ung, vad händer när du själv ska bilda familj? Är du gammal, vad händer när du inte har ork att gå på långa promenader?

- Det finns hjältar som tar hand om de här djuren, vare sig de farit illa eller ej, blivit negligerade eller helt enkelt inte passar in i familjen längre. Jag är så tacksam för djurens skull att ni finns!

- En omplaceringshund är absolut inte alltid ett problem. Det är inte alltid de har med sig en ryggsäck med dåliga erfarenheter. Tveka inte att prova, men räkna också med att det kan ta lite tid innan allt fungerar till 100%.

Mina två historier ovan har slutat lyckligt, men det finns fler hundar därute som behöver nya hem. Jag känner till en 7-årig basenjihane som omgående behöver nytt hem för att han inte kan vara ensam hemma, han ylar (nej, det är inte Kevin). Jag vet en 5-årig tik som behöver nytt hem där hon inte behöver umgås med barn som hon är livrädd för. Jag vet en basenjivalp som behöver omplaceras då familjen ska dela på sig och tiden inte räcker till som ensamstående förälder och hundägare. Det finns alltid ett skäl och vi har ingen rätt att döma, men vi kan ju hjälpa till istället...

Så finns det någon därute som känner att de vill öppna sina hjärtan och hem för en omplaceringshund, hör av er!